När jag tittar tillbaka på vad jag har gjort under dessa veckor känner jag att jag har lärt mig väldigt mycket på mina projekt. Jag har lärt mig grunderna inom knyppling och lärt mig att förstå knyppelmönster. Dessutom har jag utvecklat mina kunskaper inom stickning och virkning och känner att jag kan klara mig hyfsat bra själv i framtida garnprojekt. I trädelen har jag som sagt testat på olika ytbehandlingar på provbitar och målat ett nattduksbord och målat om en stol. Jag har lärt mig en hel del om olika ytbehandlingar och om möbelmålning.
Knyppling däremot, tycker jag inte är så lämplig i en slöjdsal. Men det beror självklart på vad det är för elev det gäller och så vidare. Det krävdes minst 3 timmars handledning för att jag skulle förstå mig på knyppling och kunna klara mig på egen hand. Denna tid har man inte i sin slöjdundervisning, man kan inte sitta i flera timmar med några elever som vill lära sig knyppling. Dessutom tar det lång tid och man behöver verkligen tålamod. Jag tror inte att alla elever har så mycket tålamod. Men självklart finns det elever som skulle tycka jättemycket om knyppling och som kanske skulle förstå det med en gång. Därför känner jag att det är bra att jag har lärt mig detta så att jag kan hjälpa de elever som verkligen vill. För jag tror att precis som med stickning och virkning så kan det stärka självkänslan att man har knypplat en spets helt själv och här värdesätter man verkligen hantverket.
Många frågar mig vad jag ska ha min spetsIängd till, men jag har för en gångs skull inte tänkt ut något användningsområde. Jag ville knyppla för att lära mig tekniken och det har jag gjort. Nu kan jag gå vidare med detta och använda mig utav dessa kunskaper i skolan. Knyppling behöver inte handla om små spetsar. Man kan utveckla knypplingen så att den passar barnen bättre, man behöver inte ha en knyppeldyna och jättetunnt garn. Man kan t.ex använda sig av tygremsor som man flyttar fram och tillbaka och göra annat än just spetsar. Detta skulle passa bättre i slöjdundervisningen eftersom att det inte tar lika lång tid och eleverna kan dessutom använda sin egen fantasi och göra precis vad de vill, t.ex. en hängmatta eller en väska. Detta är någonting som återkommer i slöjdens kursplan, att eleverna själva ska planera sina arbeten och utveckla lust och kunskaper med hantverket. När de själva får göra precis vad de vill utifrån en teknik tror jag att de lär sig mycket och att de själva trivs med vad de gör.
I styrdokumenten står det som mål att sträva mot att ”skolan skall i sin undervisning i slöjd sträva efter att eleven utvecklar intresse och förståelse för skapande och manuellt arbete genom kännedom om kulturarv och slöjdtraditioner i ett historiskt och kulturellt perspektiv”. Knyppling tycker jag är en utmärkt teknik att ta upp när det gäller kulturhistoria och slöjdtraditioner. Den är en viktigt del av den svenska hantverkshistorian och dessutom någonting som inte så många vet någonting om.
Man vet inte helt säkert vart i världen knypplingen kommer ifrån och inte heller när man började knyppla. Dock vet man att man för 400 år sedan knypplade olika spetsar och bilder. Själva spetsen fick sitt genombrott under 1500-1600 talen då det var mycket fint och exklusivt att bära spets. Den knypplade spetsen var i Sverige den viktigaste. Förr knypplade man på fri hand men troligtvis under 1400talet utvecklade man knyppeldynan, knyppelpinnar och knappnålar. Med detta kom finknypplingen som är den metod som mest liknar den knyppling vi använder oss av idag. Centrum för finknypplingen var Vadstena, därför kallas också denna metod för Vadstenaknyppling. Eftersom att spetsen var så modern fanns det också en stor efterfrågan vilket gjorde att många arbetade med att knyppla för att sedan sälja sina spetsar. Under 1800talet blev spetsar omoderna och det var inte alls lika populärt att knyppla. Vadstena knypplingen dog ut mer och mer och i slutet på 1800talet var den nästan borta. I början på 1900talet bildade man Vadstena knypplerskor som var en del av svensk hemslöjd. Tack vare detta är lever knypplingen fortfarande kvar.
Jag tror att om eleverna får testa på att knyppla på något vis och om man efter eller under detta berättar för eleverna om knypplingens historia skulle eleverna få förståelse för hur mycket arbete man förr i tiden la ner på detta. Jag tror att det skulle var lättare att intressera sig mer för kulturhistorian och själva knypplingen när de själva kan relatera till det och förstå.
Så knypplig är nog inte så dumt att använda i skolan trots allt.
De ytbehandlingar jag har använt på provbitarna är bara sådana som finns här i våra salar, vilket jag har fattat det som ska vara lämpliga i en slöjdsal i grundskolan. Att ytbehandla en produkt gör så mycket skillnad. Den blir helt annorlunda efteråt, och oftast åt det bättre hållet. Genom att ytbehandla t.ex. ett skåp kan man göra det mer personligt vilket många elever uppskattar. Deras självkänsla stärks även här, när de har gjort detta skåpet själva och det finns ingen annan som har ett likadant. Jag tycker att ytbehandling är en stor del i slöjden och att det absolut är bra att använda sig av. Men vad är ytbehandling? Finns det någon gräns? Jag skulle vilja säga att det inte finns det. Trä går att behandla med vad som, frågan är hur resultatet blir. Jag har försökt att testa på några av de vanligaste ytbehandlingarna som kan förekomma i en slöjdsal. Jag vet att vi på basgruppsmötet pratade om att testa att ytbehandla med en massa olika saker, men jag kände att tiden inte räckte till så jag prioriterade de vanligaste teknikerna, framförallt för att jag tycker att det är viktigast att jag känner till dessa innan jag börjar experimentera. Men givetvis tror jag att det är jättebra för eleverna att experimentera med olika ytbehandlingar på trä. Jag tror att de blir mer motiverade och samtidigt får mycket kunskaper genom att testa på och se vad som blir bra och vad som blir mindre bra.
Under detta projektet har jag utifrån min kunskapsprofil försökt lära mig litegrann på flera områden istället för jättemycket på ett område. Jag tycker att som slöjdlärare ska man inte kunna allt om allt, vilket är omöjligt och dessutom skulle vara väldigt tråkigt. Det räcker att kunna orientera sig på ett flertal områden för att tillsammans med eleverna utveckla kunskaper genom att experimentera och lära sig nya saker. Jag tycker att det var bra att jag under detta projekt har lärt mig grunderna i dessa tekniker istället för att lära mig massor om en teknik. Nu kan jag själv, med hjälp av de kunskaper jag fått, lära mig ytterligare om dessa tekniker på egen hand.
Att arbeta med flera projekt samtidigt har funkat utmärkt för mig. När jag har kört fast i ett projekt har jag kunnat fortsätta med ett utav de andra tills jag kommit på en lösning. Det var jättebra att ha någonting annat att göra så att jag inte slösade bort en massa värdefull tid. Dessutom kommer oftast inte idéerna på beställning utan det kan vara bra att lämna arbetet för en stund och göra något annat och så kommer idén för hur man ska gå vidare när minst anar det. Jag tror att det skulle vara bra för många elever att ha ett litet sidoprojekt att jobba med när man tappar inspirationen eller kanske väntar på att få hjälp. För alla kan tappa inspirationen och lusten för att arbeta när någonting går fel och då är det bra att ha någonting annat att göra istället för att bara vänta på att lektionen ska ta slut. När man gjort någonting annat ett tag kommer ofta motivationen tillbaka och man har ork till att ta tag i problemen.
